En gång hade jag en vän, hon och jag var bästa vänner. På riktigt, vi var verkligen bästa vänner och jag trodde så stenhårt på att en vänkombination som oss två fanns ingen annanstans. Så många år av lycka att dela, så genuin och fin vänskap vi hade. Tills detta stereotypiska begrepp uppstod i våra liv, det begrepp som vi kallar för "förändring" eller kanske "växa upp". Vi växte upp och utvecklades tillsammans och i mitt hjärta kändes det alltid som att vi var på samma våglängd. Jag trodde inte att vi en dag skulle falla för det klyschiga och gud, det klyschiga sättet som alla faller för. Jag hade aldrig, aldrig tvivel om att vi två skulle falla för "förändring som ledde till bortglidning". Men det hände. Det hände med oss. Jag startade nog allt, kaoset som gav upphov till allt. Men det hade hänt med någon av oss förr eller senare och det är ett faktum som faktiskt inte går att förneka. På mina bara knän bad jag om hennes förlåtelse, flera gånger under en lång period. Men hennes bild av mig var svart i hennes undermedvetna vilket gav upphov till att hennes medvetandet inte såg mig och alla mina desperata försök till att få oss på samma våglängd igen. Det fanns ingenting jag kunde göra när hennes bild av mig alltid var mörk som natten. Min frustationsbubbla sprack och jag kände ingenting. Med lättja i hjärtat ville jag bara få bort allting. Som om min kropp och min själ gick in i "protective-stance" för att skydda mitt stackars medvetande från all frustation som hade tryckt mig genom jorden under så lång tid. Efter beslut jag gjorde fanns det ingenting av oss kvar och jag kunde andas ut. Hon var borta men jag kunde andas. 

 

Idag lever jag, och idag lever även hon. Ibland har jag svårt att ha en uppfattning av nuet. Av själva vardagen jag lever i. Det känns så melankoliskt att jag ryser även nu. Det är inte alltid lätt att tänka igenom hela sitt liv och säga till sig själv att "det är så du lever nu, Emelie, nöj dig". Dessa tillstånd händer allt för ofta med mig nuförtiden. Det är då jag omfamnar mig själv och mitt hjärta. "Du får sakna, Emelie, det är ok att känna." Den meningen har nog upprepats mest i min hjärna den senaste tiden. Jag saknar min gamla kompis jätte, jättemycket. Och jag saknar tiden innan. Men jag ångrar inte mina val, verkligen inte.