Jag hatar vintern, visst är det mysigt med filtar och varm choklad, men det har jag redan spenderat hela hösten på. Vintern kryper in och stjäl mina ljusa dagar. Det är bundet att mina dagar blir miserabla när vintern ger mig kolsvarta dagar. Just nu är min värsta fiende mig själv, mitt äckliga ohanterliga psyke välkomnar mig med en öppen famn och visar ingen nåd. Jag är så skör och försvarslös och tårar blir bara en biprodukt när dess funktion ska dämpa smärtan i mitt hjärta. Jag vill inte se, jag vill inte höra, jag vill inte vara medveten, för verkligheten stämmer inte. Därför hatar jag vintern, min själ blir aldrig lika förvriden som den gör under årets kallaste månader. Bajs och skit, detta inlägget indikerar bara på att jag är en människa så ursäkta mina sorgliga bekännelser.