Ur detta tomrum skall jag resa mig upp. Och i min psykiska orkan bestå med två stadiga ben. Mitt hjärta blöder mer för varje tår som rinner, men... När jag öppnar ögonen så finns det framför mig - mitt medvetande, mitt liv!

Oavsett hur mycket jag vill sjunka genom marken och ha min existens upphörd, så finns det i slutändan alltid där framför mig. Jag förbannar livet för dess tvistade kontraster, det gör jag verkligen. Därför måste jag expandera mig och ta ett steg i en ny riktning. Och då förhoppningsvis, så kommer de osynliga tyngderna jag bär på att tina bort.