Folk bråkar och folk bråkar. Ignorerar varann och skriker för blåtta halsar. Jag tvekar och tvekar. Tittar på mig själv i spegeln och ser ett monsters avbild. Med rödsprängda ögon. Ful och grotesk. Värdelös. Lat trots förutsättningar att båda gott. Efterbliven. Och sen till den eviga frågan, hur fan lyckas jag med allt?