Onödigt tråkigt o ett annat icke optimistiskt ord.
Hehe, hittade ett tråkigt litet utkast från 22 januari 2012, alltså för nästan ett helt år sedan, oh gudars. Varsågoda, osynliga läsare hihi.
Rubrik : My Story.
Brödtext : Godkväll mina bekanta små läsare. Jag är helt ensam denna sorgliga lördag. Underhåller mig själv att titta på när mina två äldre bröder skojar o stojar. Åh, vad kul. Knappt om jag får vara helt ärligt. Denna sorgliga lördag gör ju inte direkt mina tankar glada. Åhåhåhå, inte är dom sorgliga heller, men lite melankoliska och kanske nostalgiska. Så nu ska jag, som många andra gör i dessa situationer, skriva av mig. Hör ni trumvirveln i bakgrunden? Hihi, skämt åsido.
Mitt liv hamnade i "rörelse" i början av våren förra året. Tidigare än så handlade det för de mesta om min pappa, han blev sjuk, jag blev tillsagd att allting skulle bli bra, det sluta med att han dog under sommaren 10', jag sörjde honom i min ensamhet med mitt lejon ett hyfsat bra tag. Dock inte något jag vill ta upp här. Så, iaf, i början av våren hittade jag mig en ny slags "crush". Jag tyckte att han var väldigt gullig och han fascinerade mig. Rolig var han ju också och jääääätte snäll när man var ensam med honom. As usual with guuys, höhö. Vi och vårat umgänge gjorde rätt mycket saker med varandra och jag älskade det, haha. Och hur jag alltid smyg sneglade mot honom när ingen såg. Samtidigt kände jag mig så sjukt failad för att jag gillade HELT FEL person. Barndomskompis som är bästavän med din storebror är absolut INGEN bra kombo! Ändå är jag dum nog att tro på det. ^^ Sommaren kom och jag började umgås med en person i vårt umgänge lite mer än med dem andra. Också en barndomskompis och guud friend with mah so called brothers, ofc. Planerat till sommaren hade jag och mina kompisar även bestämt att jag skulle bekänna mina känslor i början av sommaren, blev dock aldrig av så jag skjut upp det hela tiden, det blev inte av alls, haha, p.g.a. jag var feg, plus att en massa andra saker hände som jag inte förvänta mig hända. Jag blev kär istället i personen jag hade umgåtts med under sommaren. Jag märkte det inte först, men sen blev det en självklarhet, att han blev min första riktiga kärlek. Och han kände samma för mig, men våra känslor var inte ömsesidiga, tyvärr. Av slutet av sommaren.. "he cut the tires with me". Bokstavligt talat. Ni inser inte hur V-Ä-R-D-E-L-Ö-S man känner sig när personen man älskar mest inte ens ger dig en chans att förklara dig själv, oavsett hur mycket du försöker. Jag mådde skit dåligt skit länge, gick t.o.m. sämre för mig i skolan, så efterblivet.
Resten av inlägget glömde 15 årige Emelie skriva, små skrattar åt mig själv.. Melankoliskt roligt, ha ha haRubrik : My Story.
Brödtext : Godkväll mina bekanta små läsare. Jag är helt ensam denna sorgliga lördag. Underhåller mig själv att titta på när mina två äldre bröder skojar o stojar. Åh, vad kul. Knappt om jag får vara helt ärligt. Denna sorgliga lördag gör ju inte direkt mina tankar glada. Åhåhåhå, inte är dom sorgliga heller, men lite melankoliska och kanske nostalgiska. Så nu ska jag, som många andra gör i dessa situationer, skriva av mig. Hör ni trumvirveln i bakgrunden? Hihi, skämt åsido.
Mitt liv hamnade i "rörelse" i början av våren förra året. Tidigare än så handlade det för de mesta om min pappa, han blev sjuk, jag blev tillsagd att allting skulle bli bra, det sluta med att han dog under sommaren 10', jag sörjde honom i min ensamhet med mitt lejon ett hyfsat bra tag. Dock inte något jag vill ta upp här. Så, iaf, i början av våren hittade jag mig en ny slags "crush". Jag tyckte att han var väldigt gullig och han fascinerade mig. Rolig var han ju också och jääääätte snäll när man var ensam med honom. As usual with guuys, höhö. Vi och vårat umgänge gjorde rätt mycket saker med varandra och jag älskade det, haha. Och hur jag alltid smyg sneglade mot honom när ingen såg. Samtidigt kände jag mig så sjukt failad för att jag gillade HELT FEL person. Barndomskompis som är bästavän med din storebror är absolut INGEN bra kombo! Ändå är jag dum nog att tro på det. ^^ Sommaren kom och jag började umgås med en person i vårt umgänge lite mer än med dem andra. Också en barndomskompis och guud friend with mah so called brothers, ofc. Planerat till sommaren hade jag och mina kompisar även bestämt att jag skulle bekänna mina känslor i början av sommaren, blev dock aldrig av så jag skjut upp det hela tiden, det blev inte av alls, haha, p.g.a. jag var feg, plus att en massa andra saker hände som jag inte förvänta mig hända. Jag blev kär istället i personen jag hade umgåtts med under sommaren. Jag märkte det inte först, men sen blev det en självklarhet, att han blev min första riktiga kärlek. Och han kände samma för mig, men våra känslor var inte ömsesidiga, tyvärr. Av slutet av sommaren.. "he cut the tires with me". Bokstavligt talat. Ni inser inte hur V-Ä-R-D-E-L-Ö-S man känner sig när personen man älskar mest inte ens ger dig en chans att förklara dig själv, oavsett hur mycket du försöker. Jag mådde skit dåligt skit länge, gick t.o.m. sämre för mig i skolan, så efterblivet.
